En vandring genom Skags lotshistoria
Lotsverket bemannade år 1790 Skagen med lotsar vars uppgift var att lotsa båtarna framförallt till sågverken i Ö-viksfjärden och Husum.
Tjänstgöringen som lots var från början en bisyssla som lokalbefolkningen hade på sommaren då fartygen behövde hjälp av folk som hade kunskap om våra farvatten. Resterande tid av året försörjde de sig på fiske och det som jorden gav vid den här tiden. Det var en förmodligen en krävande och svår tid, men man fick klara sig så gott man kunde.
När lotsen klivit ombord på ett skepp ute vid Skag och lotsat den i hamn, så var det att återvända hem. I den bästa av världar kanske det fanns ett skepp som skulle lämna hamnen och behövde lotsning ut till havet igen, men mestadels fick lotsarna gå hem via den Lotsstig vi idag känner till. I området fanns det en stig från bryggan i Mattjäl och en annan från Husum till Skag.
År 1821 byggde Lotsverket en lotsstation på Stor-Haraskär utanför Skagshamn som innebar att ansvaret för lotsverksamheten från Ulvön till Haraskär. Enligt sägnen är anledningen till beslutet att lotsarna på Skag drack för mycket och Lotsmästaren ville flytta hit för att hålla ett öga på sina undersåtar.
Den lotsstig som vi vandrar idag följer till stor del den gamla sträckningen som vi förlängt med en stig till Skeppsmaln och den ”nya” lotsplatsen.
Lotsstigen återinvigdes år 2006 som ett resultat av ideellt arbete av frivilliga i området. Projektet har admininistrerats och genomförts av Skags Intresseförening.
Nära ögat för mästerlotsen
Mästerlotsen Torsten Rask boende på Mulnäset, Finna var nära att drunkna under ett lotsuppdrag den 18 december 1978. Det var en kylig och gråmulen morgon med yrsnö, klockan 04.00 som fartyget Maria efter lotsning från Örnsköldsvik skulle avlämna Torsten i Skag. Lotskuttern gick ut för att hämta honom och det såg ut att bli normalt uppdrag då sjögången inte var alltför hög. Båtmän på lotskuttern var veteranen från Lotsskäret Folke Johansson, Skagshamn och John Bylin från Ällön.
Snart skymtade de genom snögloppet fartyget och lade försiktigt till i lä med fendrarna av gummi mellan skroven. Båtarna gick sidledes med bara några knops fart, men i den krabba sjön krängde de hårt intill varandra. I skenet från strålkastaren påbörjade Torsten nedstigningen på det hala fallrepet utefter den branta fartygssidan. Snöflingorna svepte virvlande omkring honom och han sökte försiktigt ett fotfäste. Båtarna hävde sig mot varandra och det var av största vikt för båtmännen att hålla lotskuttern stadigt för att klara manövrering och handräckning när Torsten var redo att gå ombord. Allt såg ut att gå väl, men just när han satte ena foten på lotsbåtens isiga däck och skulle greppa räckesvajern slog båtarna mot varandra och med ett kraftigt ryck skildes båtarna åt. Torsten tappade greppet om vajern och hamnade i den knappa enmetersglipan mellan skroven. Han hade dock sinnesnärvaro och hann ropa ”stoppa maskin” innan han försvann i det iskalla vattnet, som förmedlades via UKV radion till fartygets brygga.
Båtmännen handlade snabbt och övertänkt, vände lotskuttern och svepte med strålkastaren över vågbrotten. Drygt ett trettiotal meter framför sig syntes en hand och en mössa och i full fart styrde de mot Torsten och fiskade upp honom med sin båtshake. Tack vare Folkes och Johns yrkeserfarenhet lyckades dom rädda livet på Torsten, då det iskalla vattnet förlamar kroppen på några minuter. Torsten kommenterade händelsen med att det gäller att kunna simma, ha god kondition och även att ha en skyddsängel bredvid sig. Nu var goda råd dyra för att skaffa torra kläder till Torsten då ett nytt fartyg var på ingång för lotsning till Örnsköldsviks hamn. Business as usual redan år 1978!
När Torsten på kvällssidan kom hem till sin bostad, konstaterade han ”att allt gick så fort” och känslan var att det inte var han som var huvudpersonen. Senare på kvällen gick han ut i skogen och högg en julgran……….
